novell - människan jag inte kan leva som

Jag skriker rakt ut när jag sitter här högst upp på klippan. Jag gråter hysteriskt och tårarna de är stora och många. De har blött ner hela ansiktet och jag antar att sminket har runnit. Jag kan helt enkelt inte förstå vad jag alltid gör för fel, varför allting alltid slutar med det där smset, alla ser inte likadana ut men alla har samma mening. Håller min lilla mobil så hårt i handen att det nästan gör ont och jag kan helt enkelt inte förstå, alla dessa ord, jag kan höra din vackra, ganska mörka röst säga dem alla medans jag läser smset om och om igen det är som att du sitter där vid klippan och viskar allt i mitt öra jag kan nästan känna din närhet, känna din underbara doft och känna dina läppar vid mitt öra. Det är som att min hjärna inte vill förstå. Inte igen, det har hänt alldeles för många gånger varför nu, varför jag?! Jag skriker rakt ut
- JAG ORKAR INTE DET HÄR MER!

Jag smet ut så fort jag såg att jag åter igen gjort något fel, ut till mitt egna lilla ställe och just nu bryr jag mig inte längre om vad klockan är när jag ser timmarna bara gå, ser hur minutvisaren på mitt vita armbandsur bara snurrar varv för varv. Men jag kunde just nu inte bry mig mindre. I timmar har jag bara suttit här och försökt förstå, orkar inte röra på mig för det är som att benen inte bär min vikt längre. Varje gång jag försöker gå min väg så börjar benen skaka hysteriskt och jag bara faller ihop, jag vet helt enkelt inte vart jag ska ta vägen längre. Jag känner att jag inte längre bryr mig om något, jag bryr mig inte om hur jag ser ut, orkar inte äta och jag känner att ingenting är någonting värd. Det vibrerar i mobilen, det är du som ringer och jag svarar. Försöker låta så normal som möjligt men rösten håller inte och jag känner att tårarna börjar komma när jag hör din röst i luren.

- Hallå vart är du ?
- Någonstans där ingen kommer hitta mig. Svarar jag och bryter ut i gråt.
- Sluta nu, vart är du någonstans. Varför gjorde du det?
- Du kommer aldrig mer behöva bry dig om mig, för det kommer inte finnas något kvar att bry sig om. Du ska aldrig mer behöva bli sårad av mig, Förlåt för allt. Jag joppas du vet att jag älskar verkligen dig, men jag är så less på att göra så stora misstag. Jag kan inte längre leva med de människa jag blivit. hon ska inte längre finnas. förlåt för mina misstag du var mitt allt älsling, det här är för dig.

Jag lägger ifrån mig mobilen utan att lägga på luren och låter den ligga omsluten av det gröna gräset en liten bit från klipp kanten. Jag kan lite svagt höra din röst, men kan inte tyda vad den säger men ska jag vara ärlig så bryr jag mig faktiskt inte längre för du har redan fått säga vad du tycker om mig. Jag ställer mig ostadigt upp, benen skakar men med den kraft jag har kvar tar jag några steg närmare klipp kanten. När jag står där och tittar ut över den blå himlen ser fåglarna flyga förbi så viskar jag med en ostadig röst.
- Förlåt för allt, men jag kan inte leva som den människa jag blivit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
RSS 2.0