Låt
ref:
That sound what is it, oh it was me. I cried over you again.
Jag vaknade pågrund av ljudet jag hörde, var inte riktigt säker men jag trodde det var snyftningar. Så fort jag öppnat mina ögon var det borta, hörde inte längre ljudet. Jag satte mig snabbt upp i sängen och förstod ganska snart att det var jag själv som gråtit, såg att kudden var alldeles blöt, jag hade vaknat av mina egna snyftningar. Jag tänkte hårt för att komma ihåg vad jag drömt, är inte riktigt säker men jag tror jag drömde om dig den natten. Tiden som varit så knapp men som fått mig att må så otroligt bra, minns inte senast jag mått på det viset. Jag hade känt kärleken och värmen i din blick men jag hade gjort bort mig, IGEN. Lade mig ner i sängen igen för att försöka sova men gick inte alls nå bra, jag låg bara och funderade. Jag kände att jag var tvungen prata med dig men när skulle den dagen komma då jag ens skulle kunna tänka på dig igen utan att få tårar i ögonen, när skulle någon kunna nämna ditt namn utan att jag skulle känna att jag fick en kniv i hjärtat, skulle jag någonsin kunna kolla på dig igen utan att det skulle kännas som att jag dog ytterligare lite till.
novell - människan jag inte kan leva som
Jag skriker rakt ut när jag sitter här högst upp på klippan. Jag gråter hysteriskt och tårarna de är stora och många. De har blött ner hela ansiktet och jag antar att sminket har runnit. Jag kan helt enkelt inte förstå vad jag alltid gör för fel, varför allting alltid slutar med det där smset, alla ser inte likadana ut men alla har samma mening. Håller min lilla mobil så hårt i handen att det nästan gör ont och jag kan helt enkelt inte förstå, alla dessa ord, jag kan höra din vackra, ganska mörka röst säga dem alla medans jag läser smset om och om igen det är som att du sitter där vid klippan och viskar allt i mitt öra jag kan nästan känna din närhet, känna din underbara doft och känna dina läppar vid mitt öra. Det är som att min hjärna inte vill förstå. Inte igen, det har hänt alldeles för många gånger varför nu, varför jag?! Jag skriker rakt ut
- JAG ORKAR INTE DET HÄR MER!
Jag smet ut så fort jag såg att jag åter igen gjort något fel, ut till mitt egna lilla ställe och just nu bryr jag mig inte längre om vad klockan är när jag ser timmarna bara gå, ser hur minutvisaren på mitt vita armbandsur bara snurrar varv för varv. Men jag kunde just nu inte bry mig mindre. I timmar har jag bara suttit här och försökt förstå, orkar inte röra på mig för det är som att benen inte bär min vikt längre. Varje gång jag försöker gå min väg så börjar benen skaka hysteriskt och jag bara faller ihop, jag vet helt enkelt inte vart jag ska ta vägen längre. Jag känner att jag inte längre bryr mig om något, jag bryr mig inte om hur jag ser ut, orkar inte äta och jag känner att ingenting är någonting värd. Det vibrerar i mobilen, det är du som ringer och jag svarar. Försöker låta så normal som möjligt men rösten håller inte och jag känner att tårarna börjar komma när jag hör din röst i luren.
- Hallå vart är du ?
- Någonstans där ingen kommer hitta mig. Svarar jag och bryter ut i gråt.
- Sluta nu, vart är du någonstans. Varför gjorde du det?
- Du kommer aldrig mer behöva bry dig om mig, för det kommer inte finnas något kvar att bry sig om. Du ska aldrig mer behöva bli sårad av mig, Förlåt för allt. Jag joppas du vet att jag älskar verkligen dig, men jag är så less på att göra så stora misstag. Jag kan inte längre leva med de människa jag blivit. hon ska inte längre finnas. förlåt för mina misstag du var mitt allt älsling, det här är för dig.
Jag lägger ifrån mig mobilen utan att lägga på luren och låter den ligga omsluten av det gröna gräset en liten bit från klipp kanten. Jag kan lite svagt höra din röst, men kan inte tyda vad den säger men ska jag vara ärlig så bryr jag mig faktiskt inte längre för du har redan fått säga vad du tycker om mig. Jag ställer mig ostadigt upp, benen skakar men med den kraft jag har kvar tar jag några steg närmare klipp kanten. När jag står där och tittar ut över den blå himlen ser fåglarna flyga förbi så viskar jag med en ostadig röst.
- Förlåt för allt, men jag kan inte leva som den människa jag blivit.
Novell - "Bryggan"
Mörkret faller men jag sitter fortfarande nere vid bryggan. Stjärnorna på himlen, de lyser inte så klart som när du satt bredvid mig. Lägger mig på mage och stirrar på min spegelbild, ser hur tårarna jag fällt har fått sminket att rinna. Jag känner hur de åter igen kommer, jag ser dem falla ner och göra ringar på vatten ytan medans jag bara ligger och stirrar mig själv rakt in i ögonen. Tar sats med ena armen och slår rakt mot min spegelbild så att jag inte längre syns.
”varför vart jag såhär” Skriker jag rakt ut.
Jag känner mig så ensam och liten, så oälskad, så hatad, så bortglömd. Jag som bara ville finna orden för att göra sig glad, sitter nu här sårad. Jag som skulle ta all skit och skippa allt för dig, sitter nu här helt bortglömd och hysterisk av all sorg. Jag har känt allt detta förut men inte så här starkt. Men nu, nu måste jag gå min väg från bryggan, måste in i verkligheten igen. Men när vi satt där på bryggan och min lilla hand låg i din, det är enda gången jag verkligen känt mig levande.
Går iväg från bryggan och genom den lilla skogen, upp genom husen och in på vårt lilla område, det har blivit väldigt mörkt nu och jag hör bara mina egna snyftningar i tystnaden. Nu måste jag torka tårarna är snart hemma och kan ju inte låta min mamma se att jag är sårad, eller som om hon ens skulle bry sig. Tänk om jag bara kunde få tillbaka tiden som nyss flög förbi, varför tog jag det för givet.
Jag känner mina tankar snurra så att jag nästan blir yr;
”Hur kunde jag med bara några få ord förstöra något så stort och otroligt vackert?” Det går helt enkelt inte att förklara. Jag öppnar dörren drar på ett fejkat leende när någon ser på mig och forsätter leva mitt liv. Men varje kväll kommer jag nog fortsätta gå till bryggan och tänka samma sak som jag gjorde ikväll.
Just innan jag kliver in genom dörren till det lilla radhuset viskar jag för mig själv ” Jag kommer alltid att älska dig”.
Vårat ställe!
Novell - Vårat ställe
Tårarna rann ner och kudden var alldeles våt, jag vaknade av mitt egna skrik och satte mig upp med en hastig rörelse. I rummet var det mörkt. Det enda lyset som fanns var från fullmånen utanför det stora fönstret så jag såg nästan ingenting, bara skrivbordet jag suttit vid igår kväll och skrivit ner alla mina känslor och tankar på ett papper. Jag kände bara de tunga tårarna falla ner för mina kinder och hörde hur de gjorde ett dunkade läte när de föll ner på täcket. Jag satt stilla, kände tårarna rinna och bara stirrade rakt in i mörkret ändå tills morgonen kom, jag tänkte nu är solen tillbaka, nu kan ingenting göra mig illa.
Jag hoppade till när jag hörde ytter dörren till den lilla unkna lägenheten öppnas och blev skräck slagen, vem kan komma vid den här tiden? Så hörde jag min mammas röst och var inte alls lika rädd längre. Hon var full som vanligt, festa var det enda hon gjorde nu förtiden. Hörde henne öppna sin dörr och gå in på sitt rum för att lägga sig och kanske få någon sömn. För att vara säker på att inte väcka mamma och göra henne arg var det lika bra att gå ut. Innan jag öppnade ytterdörren såg jag mig själv i spegeln, såg sliten ut eftersom jag inte sovit bra på väldigt, väldigt länge.
Jag gick till samma plats som alltid, till mitt egna lilla ställe på klippan där man kunde höra havet slå nedanför. Vädret var inte så bra det var fortfarande kallt eftersom det var tidigt på morgonen. Medans jag gick i min ensamhet föll tårarna ner för mitt ansikte och slog i marken under mig. Jag gick samma väg som vanligt förbi alla de fina hus, förbi alla de stora trädgårdar och in i skogen och jag kunde känna alla minnen bubbla upp till ytan. Tänkte på alla gamla minnen. På min uppväxt, alla glada känslor på den underbara tiden. Vad hade jag inte offrat för att få tillbaka allt vi hade, om så bara för en enda dag få tillbaka mitt gamla liv. Den lyckligaste tiden jag någonsin upplevt. Då jag inte visste vad misstag, depressioner och sorg betydde. Då jag inte behövde ha alla tankar snurrandes i mitt huvud hela dagarna. Jag skulle göra vad som helst för att få känna mig levande igen och inte ha alla mörka tankar, och alla tunga tårar. Inte behöva känna den bittra sidan av livet. Men jag glider bara längre och längre bort, gled in dit där jag aldrig kan ta mig upp. Aldrig få tillbaka det jag faktiskt ville ha, kommer aldrig tillbaka till det som en gång varit det enda.
När jag kom fram till klippan så var det som om jag kunde känna dig bredvid mig och jag kunde höra mig själv viska.
- Jag saknar dig pappa, men jag kommer snart att vara med dig igen.
Jag kollade ut över havet och kände lugnet, hoppet och lyckan. Det här var bara vårt ställe ingen annans, inte ens mamma visste om detta det var bara ditt och mitt.
Men varför gjorde jag ett sådant misstag, det var tack vare mig du inte fanns här vid min och mammas sida längre. Hade jag bara lyssnat hade vi bott i samma stora villa, vi hade varit en helt vanlig familj. Det var mitt fel, alla sa att det inte var det men jag visste att mamma klandrade mig. Men ingen skulle någonsin mer behöva klandra mig. Jag kollade rakt ut över klippan mot sol uppgången och tog sakta några steg framåt, kände hur marken tog slut.
Jag fick en varm känsla i kroppen, jag kände lycka igen. Inget hat, ingen depression och ingen sorg. Bara lycka och kärlek.
- Nu är jag hos dig pappa, ingen mera väntan. Viskade jag
