Mörkret faller men jag sitter fortfarande nere vid bryggan. Stjärnorna på himlen, de lyser inte så klart som när du satt bredvid mig. Lägger mig på mage och stirrar på min spegelbild, ser hur tårarna jag fällt har fått sminket att rinna. Jag känner hur de åter igen kommer, jag ser dem falla ner och göra ringar på vatten ytan medans jag bara ligger och stirrar mig själv rakt in i ögonen. Tar sats med ena armen och slår rakt mot min spegelbild så att jag inte längre syns.
”varför vart jag såhär” Skriker jag rakt ut.

Jag känner mig så ensam och liten, så oälskad, så hatad, så bortglömd. Jag som bara ville finna orden för att göra sig glad, sitter nu här sårad. Jag som skulle ta all skit och skippa allt för dig, sitter nu här helt bortglömd och hysterisk av all sorg. Jag har känt allt detta förut men inte så här starkt. Men nu, nu måste jag gå min väg från bryggan, måste in i verkligheten igen. Men när vi satt där på bryggan och min lilla hand låg i din, det är enda gången jag verkligen känt mig levande.

Går iväg från bryggan och genom den lilla skogen, upp genom husen och in på vårt lilla område, det har blivit väldigt mörkt nu och jag hör bara mina egna snyftningar i tystnaden. Nu måste jag torka tårarna är snart hemma och kan ju inte låta min mamma se att jag är sårad, eller som om hon ens skulle bry sig. Tänk om jag bara kunde få tillbaka tiden som nyss flög förbi, varför tog jag det för givet.
Jag känner mina tankar snurra så att jag nästan blir yr;
”Hur kunde jag med bara några få ord förstöra något så stort och otroligt vackert?” Det går helt enkelt inte att förklara. Jag öppnar dörren drar på ett fejkat leende när någon ser på mig och forsätter leva mitt liv. Men varje kväll kommer jag nog fortsätta gå till bryggan och tänka samma sak som jag gjorde ikväll.

Just innan jag kliver in genom dörren till det lilla radhuset viskar jag för mig själv ” Jag kommer alltid att älska dig”.