Novell - Vårat ställe

Tårarna rann ner och kudden var alldeles våt, jag vaknade av mitt egna skrik och satte mig upp med en hastig rörelse. I rummet var det mörkt. Det enda lyset som fanns var från fullmånen utanför det stora fönstret så jag såg nästan ingenting, bara skrivbordet jag suttit vid igår kväll och skrivit ner alla mina känslor och tankar på ett papper. Jag kände bara de tunga tårarna falla ner för mina kinder och hörde hur de gjorde ett dunkade läte när de föll ner på täcket. Jag satt stilla, kände tårarna rinna och bara stirrade rakt in i mörkret ändå tills morgonen kom, jag tänkte nu är solen tillbaka, nu kan ingenting göra mig illa.

Jag hoppade till när jag hörde ytter dörren till den lilla unkna lägenheten öppnas och blev skräck slagen, vem kan komma vid den här tiden? Så hörde jag min mammas röst och var inte alls lika rädd längre. Hon var full som vanligt, festa var det enda hon gjorde nu förtiden. Hörde henne öppna sin dörr och gå in på sitt rum för att lägga sig och kanske få någon sömn. För att vara säker på att inte väcka mamma och göra henne arg var det lika bra att gå ut. Innan jag öppnade ytterdörren såg jag mig själv i spegeln, såg sliten ut eftersom jag inte sovit bra på väldigt, väldigt länge.

Jag gick till samma plats som alltid, till mitt egna lilla ställe på klippan där man kunde höra havet slå nedanför. Vädret var inte så bra det var fortfarande kallt eftersom det var tidigt på morgonen. Medans jag gick i min ensamhet föll tårarna ner för mitt ansikte och slog i marken under mig. Jag gick samma väg som vanligt förbi alla de fina hus, förbi alla de stora trädgårdar och in i skogen och jag kunde känna alla minnen bubbla upp till ytan. Tänkte på alla gamla minnen. På min uppväxt, alla glada känslor på den underbara tiden. Vad hade jag inte offrat för att få tillbaka allt vi hade, om så bara för en enda dag få tillbaka mitt gamla liv. Den lyckligaste tiden jag någonsin upplevt. Då jag inte visste vad misstag, depressioner och sorg betydde. Då jag inte behövde ha alla tankar snurrandes i mitt huvud hela dagarna. Jag skulle göra vad som helst för att få känna mig levande igen och inte ha alla mörka tankar, och alla tunga tårar. Inte behöva känna den bittra sidan av livet. Men jag glider bara längre och längre bort, gled in dit där jag aldrig kan ta mig upp. Aldrig få tillbaka det jag faktiskt ville ha, kommer aldrig tillbaka till det som en gång varit det enda.

När jag kom fram till klippan så var det som om jag kunde känna dig bredvid mig och jag kunde höra mig själv viska.

-          Jag saknar dig pappa, men jag kommer snart att vara med dig igen.

Jag kollade ut över havet och kände lugnet, hoppet och lyckan. Det här var bara vårt ställe ingen annans, inte ens mamma visste om detta det var bara ditt och mitt.
Men varför gjorde jag ett sådant misstag, det var tack vare mig du inte fanns här vid min och mammas sida längre. Hade jag bara lyssnat hade vi bott i samma stora villa, vi hade varit en helt vanlig familj. Det var mitt fel, alla sa att det inte var det men jag visste att mamma klandrade mig. Men ingen skulle någonsin mer behöva klandra mig. Jag kollade rakt ut över klippan mot sol uppgången och tog sakta några steg framåt, kände hur marken tog slut.
Jag fick en varm känsla i kroppen, jag kände lycka igen. Inget hat, ingen depression och ingen sorg. Bara lycka och kärlek.

-          Nu är jag hos dig pappa, ingen mera väntan. Viskade jag