Just nu känns det som om man lika gärna bara kan gå och lägga sig. för att aldrig vakna igen!


Alla säger att jag är en stark person, inte stark som i att jag kan lyfta saker utan att jag alltid tar mig upp igen med ett leénde på mina läppar, men jag orkar faktist inte det längre! Jag är ingen stark person kan ni inte fatta det! ALLT är bara ett fucking spel. så många av mina leénden som varit fejk när jag bara kännt hur allting river inuti mig. Och mina leénden nu, ni kan bara gissa att alla utav dem kommer vara fejkade en lång tid framöver, för jag vet inte när jag senast kände den hära smärtan så här stark! inte var det när jag såg min pappa gråta inte heller när min farmor grät kände jag så stor smärta. Inte kände jag det när jag kunde höra pappa sitta ute på kvällarna i köket och de bråkade och min lillasyster kom in i mitt rum och var ledsen! Inte när mamma och clemens bråkade och de bara skrek och grät. inte när det senast tog slut med någon. Näe, jag vet inte när jag senast upplevde samma smärta som jag känner nu. så ser ni mig le. så kan ni ganska säkert tro på ett fejkat leénde i hela mitt ansikte. Jag säger bara att jag orkar inte vara stark längre. har vart konstig i några veckor och jag vet inte varför och det fick den jag älskade mest att känna sig oälskad. och det var verkligen inte meningen och att veta att det är mitt fel alltihop, det går fan inte. Från att må så någorlunda bra till total sorg. det är fan skit! att inte kunna göra allt det som jag gjorde ogjort, att veta att jag inte kan göra något för att det ska bli bra det är fan skit! det går fan inte längre ! jag klarar inte av det. Allt är mitt fel och jag får helt enkelt skylla mig själv för att jag är en så fuckad person!, kan aldrig hålla fast i någon jag älskar, jag ska alltid göra någonting som förstör alltihop. Jag är så less på det, varför måste jag vara en sådan person som andra helt enkelt inte kan vara med eller älska.