Ibland blir livet inte som man tänkt sig, dagarna bara går men själv så står man stilla, står kvar på samma plats, i samma håla och man bara ser allting flyga förbi det är som att man inte är med på någonting fast man som ändå är där. Man jobbar på men i slutändan kommer man ingen vart. Vad äre som egentligen händer? Står där omringad av så många människor men att man ändå kan känna sig så ensam, så bortglömd och obetydlig. Då undrar man vad meningen egentligen är. Vad har allting för mening? Det är en fråga jag ställt till mig själv så många gånger. Men verkar aldrig hitta något svar på en av dom frågor som kommer upp så många gånger. Jag vill bara veta, för så många gånger som man litar på alla människor runt omkring men till vilken mening. Alla sårar en ändå alltid i slutändan. Varför ska man försöka få kontakt med nya människor när det inte leder någon vart. Ja det är en fråga. Vänner bara kommer och går och många bara utnyttjar en på förbivägen.. Ja när ska man börja lita på folk igen. När ska man våga, och när ska jag våga öppna mig för folk, att inte kunna öppna sig , det var inte jag förut. Jag hade jävligt lätt för det men inte nu längre för det är inte så lätt när folk kommer och förstör, dom lurar en dom sårar en, förstör självkänslan, förstör mig totalt. Jo det är vad folk har gjort. Dom har ändrat på hela den människa jag en gång var. Men det finns ingenting jag längre kan göra åt det. För jag klarar inte av det. Så jag försöker att ta ett steg i taget. Lever i skuggan, och försöker ta mig ut från mörkret. Jo, jag står stilla än men en vacker dag ska jag känna att jag börjat leva igen. Att dagarna inte bara går, utan att jag faktiskt lever dagarna..